248
han tappa det och satte ögonblicket därefter sin klack därpå, så att miniatyren krossades i tusen skärvor.
— Vad nu!… utbrast guvernören och böjde sig hastigt ned för att se om han inte kunde rädda det föremål, som La Mole ville beröva honom.
Miniatyren var emellertid endast idel stoft och skärvor.
— Kungen ville ju ha det här smycket, sade La Mole, men han hade ingen rätt till det porträtt som medaljongen innehöll. Här har ni emellertid medaljongen, nu kan ni ta den.
— Jag kommer att klaga hos konungen, sade Beaulieu.
Och utan att ta avsked av fången avlägsnade han sig så förargad, att han lät fångvaktaren vara ensam vid fångens instängande.
Fångvaktaren tog några steg mot dörren, och då han såg att herr Beaulieu gick ned i trappan vände han sig om och sade:
— Det var sannerligen tur att jag uppmanade er att ge mig hundra écus genast för att jag skulle låta er få tala med er kamrat. Om ni inte hade lämnat dem genast skulle guvernören ha tagit dem liksom de trehundra andra, och då skulle mitt samvete inte ha tillåtit mig att göra någonting för er. Men nu har jag fått betalt i förskott, jag har lovat att ni skall få träffa er kamrat… kom nu… en hederlig karl står vid sitt ord… Men om det är möjligt så tala inte politik.
La Mole lämnade sitt rum och befann sig strax därpå ansikte mot ansikte med Coconnas i mittelrummet.
De båda vännerna kastade sig i varandras armar.
Fångvaktaren låtsades torka sig i ögonvrån och gick ut för att vaka över att ingen överraskade dem eller rättare sagt överraskade honom själv.
