250
— Åh, var lugn… det skulle bara förstöra hertigens goda nattsömn en tid framåt.
La Mole skulle just svara, då fångvaktaren, vilken utan tvivel hört något buller, kom inrusande och sköt de båda vännerna in i var sitt rum samt stängde efter dem.
LVI.
VAXFIGUREN.
Sedan åtta dagar tillbaka låg Karl fjättrad vid sängen i en feber, som då och då avbröts av häftiga anfall, vilka liknade epilepsi. Under dessa anfall ropade han ibland så högt, att soldaterna som stodo på vakt i vestibulen, förfärade lyssnade därtill. Efter anfallen låg han utmattad, tyst och med slocknad blick och överlämnade sig åt ammans omsorger.
Vid hovet fanns det ingen som anade den verkliga orsaken till konungens sjukdom. Mäster Ambroise Paré och en kollega till honom hade tagit verkan för orsak och förklarat att det var en maginflammation.
La Mole och Coconnas bevakades strängt i Vincennes. Margareta och hertiginnan av Nevers hade gjort ända till tio försök att komma i förbindelse med dem eller åtminstone skicka till dem en biljett, men de hade inte lyckats.
En morgon kände sig Karl bättre och ville att hovet skulle infinna sig hos honom, fast ingen lever ägde rum. Dörrarna öppnades, och på hans bleka kinder, hans elfenbensgula panna, den feberglöd, som brann i hans ögon, kunde man se, vilka förfärliga härjningar som den okända sjukdomen åstadkommit på den unge konungen.
