Rummet var snart fyllt av nyfikna och intresserade hovmän.
Katarina, hertigen av Alencon och Margareta underrättades om att Karl höll mottagning.
Alla tre inträdde kort efter varandra. Katarina var lugn, hertigen smålog och Margareta såg förkrossad ut.
Katarina satte sig vid sin sons huvudgärd utan att märka den blick med vilken denne sett henne nalkas.
Hertigen ställde sig vid sängens fotända.
Margareta stödde sig mot en möbel. Hennes ansikte var blekt och avtärt och då hon fick se sin bror kunde hon ej återhålla en suck och en tår.
Karl, som ingenting undgick, såg denna tår, utstötte en suck och nickade omärkligt åt Margareta.
Denna nick, hur omärklig den än var, kom den stackars drottning Margaretas ansikte att ljusna. Henrik hade ej fått tid att säga henne någonting eller hade kanske ej velat det. Hon var därför orolig för sin make, och hon darrade för sin älskare.
För sin egen del fruktade hon ingenting. Hon kände La Mole och visste, att hon kunde lita på honom.
— Nå, min käre son, frågade Katarina, hur känner ni er nu?
— Bättre, min mor, bättre.
— Och vad säger era läkare?
— Mina läkare… åh, de äro stora doktorer, svarade Karl och brast i skratt, det bereder mig verkligen ett sant nöje att höra dem diskutera min sjukdom. Amma, ge mig att dricka.
Amman lämnade Karl en kopp med hans vanliga dryck.
— Vad låta de er ta in, min son?
— Åh, min mor, vem kan känna till deras pre-
