Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/258

Den här sidan har korrekturlästs

252

parat? svarade konungen och satte girigt i sig läkedrycken.

— Vad min bror behövde, sade Frans, vore att komma upp och ut i solen. Jakten, som han tycker så mycket om, skulle göra honom gott.

— Ja, svarade Karl med ett leende, vars uttryck det var omöjligt att tyda, den sista jakten bekom mig emellertid mycket illa.

Dessa ord sades i en så besynnerlig ton, att samtalet avstannade. Kungen nickade lätt. Hovmännen förstodo att mottagningen var slut och drogo sig tillbaka.

Hertigen av Alencon gjorde en rörelse för att närma sig sin bror, men en inre instinkt höll honom tillbaka. Han bugade sig och gick.

Margareta fattade den avmagrade hand, som brodern räckte henne, kysste den och avlägsnade sig.

Katarina ensam satt kvar vid sängens huvudgärd. När Karl fann sig ensam med henne lutade han sig tillbaka med samma förfäran som man ryggar tillbaka för en orm.

Efter Renés bekännelser och sina egna slutsatser var Karl nu ej längre nog lycklig att ens kunna tvivla.

Han visste nu med bestämdhet vem och vad som orsakade hans död.

När därför Katarina närmade sig sängen och sträckte fram emot honom sin hand, vilken var lika kall som hennes blick, ryste han och kände fruktan.

— Ni stannar kvar, min mor? sade han.

— Ja, min son, svarade Katarina, jag har viktiga saker att tala med er om.

— Tala, min mor, sade Karl och lutade sig ännu längre tillbaka.

— Ers majestät, sade änkedrottningen, jag hörde