254
att han dog för långsamt och därför beslutat med vett och vilja avsluta den gärning hon påbörjat utan att veta det.
— Vilket är detta medel? frågade Karl, reste sig upp på armbågen och såg på sin mor.
— Det finns i själva det onda, svarade Katarina.
— Vilket är då det onda?
— Hör nu på mig, min son, sade Katarina. Har ni inte ibland hört talas om att det finns hemliga fiender, som kunna döda sina offer på avstånd?
— Med stål eller med gift? frågade Karl utan att ett ögonblick förlora ur sikte sin mors orörliga ansikte.
— Nej, med ännu säkrare och ännu förfärligare medel, sade Katarina.
― Förklara er närmare, min mor.
— Min son, frågade florentinskan, tror ni på kabbalistiken och magien?
— Ja, mycket, svarade Karl och undertryckte ett leende av förakt och misstroende.
— Nåväl, fortfor Katarina ivrigt, det är därifrån ert onda kommer. En fiende till ers majestät, som ej vågat anfalla er öppet, har konspirerat i mörkret. Han har satt i gång mot ers majestät en sammansvärjning som är så mycket mera fruktansvärd som han ej hade några medbrottslingar och som sammansvärjningens hemliga trådar ej voro möjliga att få tag i.
— Åhå! utbrast Karl full av ovilja över denna bakslughet.
— Tänk efter, fortfor Katarina, och erinra er vissa flyktplaner, som skulle tillförsäkra mördaren straffrihet.
— Mördaren, utbrast Karl, mördaren! Har man således försökt mörda mig, min mor?
Katarina rullade skrymtaktigt med ögonen under de vissna ögonlocken.
