258
— Gud vare lovad! utropade hon, som om hon trodde på en Gud.
— Ja, Gud vare lovad! upprepade Karl ironiskt. Jag vet nu vad jag skall tillskriva orsaken till mitt nuvarande tillstånd och följaktligen också vem jag skall straffa.
— Vi skola således straffa…
— Herr de La Mole. Sade ni inte att han var den skyldige?
— Jag har sagt att han var verktyget.
— Nåväl, låt oss därför i första rummet tänka på herr de La Mole, det är huvudsaken. Alla dessa anfall som jag drabbas av kunna väcka till liv farliga tankar i vår omgivning. Det är nödvändigt att man bringar ljus över saken, så att sanningen kommer i dagen.
— Således, herr de La Mole.
— Passar mig alldeles förträffligt som den skyldige. Jag godtager honom. Och om det finns en medbrottsling, så skall han tala.
— Åh, mumlade Katarina, om han inte talar, så skall man tvinga honom att tala. Vi ha osvikliga medel i dylika fall.
Därpå steg hon upp och sade högt:
— Ers majestät tillåter således att undersökningen. börjar?
— Jag önskar det, min mor, svarade Karl, och ju förr dess hellre.
Katarina tryckte sin sons hand utan att förstå den nervösa darrning, som därvid genomilade den, och avlägsnade sig utan att kunna höra kungens krampaktiga skratt och den dova och förfärliga förbannelse, som följde på detta skratt.
Kungen frågade sig själv om det inte kunde vara farligt att låta denna kvinna gå så där, ty på några timmar skulle hon kanske ställa till en mängd ont, som han sedan ej skulle kunna råda bot på.
