I samma ögonblick som dörrdraperiet föll tillbaka bakom Katarina, hörde han ett lätt frasande bakom sig och såg Margareta lyfta upp draperiet framför den gång, som ledde till hans amma. Margaretas bleka ansikte, förfärade blick och flämtande bröst vittnade om den mest våldsamma sinnesrörelse.
— Åh, ers majestät! utropade hon och störtade fram till sin brors säng, ni vet väl att hon ljuger!
— Vilken… hon? frågade Karl.
— Hör mig, Karl, det är visserligen förfärligt att anklaga sin mor, men jag anade att hon stannade kvar inne hos er för att förfölja dem ännu mer. Men vid mitt liv, vid ert, vid bådas själar svär jag, att hon ljuger!
— Förfölja dem!… Vilka förföljer hon?
Båda talade instinktmässigt med låg röst. Man skulle ha kunnat tro att de fruktade för att höra sin egen röst.
— Först och främst Henrik, er Henriot, som håller av er och som är er mera tillgiven än någon annan i världen.
— Tror du det, Margot? frågade Karl.
— Åh, ers majestät, jag är säker på det.
— Det är jag också.
— Men om ni är säker på det, min bror, frågade Margareta häpen, varför har ni då låtit arrestera honom och! föra honom till Vincennes?
— Därför att han själv har bett mig om det. Ja, han har så besynnerliga idéer, Henriot. Kanske han misstar sig, kanske har han rätt, en av hans idéer är emellertid att han är säkrare om han är i onåd hos mig än om jag visar mig välvillig mot honom, och att han är betydligt tryggare på avstånd från mig, betydligt säkrare i Vincennes än i Louvren.
