— René?
— Ja. Han skulle till exempel kunna tala om för dig, hurusom en dam, som han inte vågar neka någonting, begärt av honom en bok i hans bibliotek, att ett fint gift har blivit hällt på varje sida i denna bok, hurusom detta gift, som avsetts för någon, jag vet inte vem, i stället fallit i händerna på en annan person genom en slumpens nyck eller försynens skickelse. Men eftersom René inte är här så kan du få se boken, den finns därinne i mitt rum och du kan läsa vad florentinaren själv skrivit där om hur denna bok, som innehåller nog med gift för tjugu personer, har kommit i hans landsmaninnas händer.
— Tyst, tyst, Karl, bad Margareta.
— Nu ser du väl, att det är nödvändigt, att man tror att jag dör genom trolldom.
— Men det är skamligt, det är avskyvärt… Nåd! Ni vet ju att han är oskyldig.
— Ja, det vet jag, men det är nödvändigt att man tror att han är skyldig. Du måste därför finna dig i att din älskare dör. Det är bra litet för att rädda den franska konungaättens ära. Jag finner mig i döden, för att hemligheten må dö med mig.
Margareta lät huvudet sjunka. Hon förstod, att hos konungen kunde hon ingenting uträtta till La Moles räddning. Gråtande lämnade hon konungen. Nu hade hon blott sig själv att lita till.
Under tiden förlorade Katarina inte en minut, alldeles som Karl förutsett. Hon skrev till generalprokuratorn Laguesle följande brev, som blivit bevarat åt eftervärlden och som kastar ett blodigt skimmer över denna tragedi:
»Herr prokurator, man har i kväll försäkrat mig att La Mole gjort sig skyldig till trolldom. I hans bostad i Paris har man funnit en mängd onda ting, såsom böcker och papper. Jag ber er till-
