och lida det jag lider, utropade hon, o, det är omöjligt!
I sin häftiga sinnesrörelse reste hon sig upp, gick några steg fram och tillbaka, lutade sin brännheta panna mot en kall marmorskiva, vred händerna med förtvivlade utrop och sjönk slutligen utmattad ned på en fåtölj.
Plötsligt drogs det draperi åt sidan, som skilde våningen mot Rue Percée från våningen mot Rue Tizon. En dörr i väggpanelningen öppnades och hertiginnan de Nevers trädde in.
— Åh, utropade Margareta, är det du! Åh, vad jag har väntat otåligt på dig! Nå, vilka nyheter har du att berätta?
— Dåliga, dåliga, min stackars vän. Katarina påskyndar själv förhören, och just nu befinner hon sig i Vincennes.
— Och René?
— Han är arresterad.
— Innan du kunde tala med honom?
— Ja.
— Och våra kära fångar?
— Jag har underrättelser om dem.
— Genom fångvaktaren?
— Ja, fortfarande.
— Nå?…
— De träffas varje dag. I förgår visiterade man dem. La Mole trampade sönder ditt porträtt hällre än han lämnade det ifrån sig.
— Käre La Mole!
— Annibal skrattade inkvisitorerna rakt i ansiktet.
— Den präktige Annibal! Men vidare?
— Man förhörde dem i morse angående konungens flykt, hans upprorsplaner i Navarra, och de yppade ingenting.
— Åh, jag visste väl att de skulle tiga. Men
