Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/274

Den här sidan har korrekturlästs

268

deras tystnad kommer att föra dem i döden lika säkert som om de talat.

— Ja, men vi skall rädda dem, vi!

— Du har således tänkt ut en plan.

— Jag har inte hållit på med någonting annat sedan i går.

— Nå?

— Jag har nyss kommit överens med Beaulieu. Åh, min kära drottning, det var en svår och sniken karl! Den här historien kommer att kosta ett människoliv och trehundratusen écus.

— Säger du att han är svår och sniken… och så begär han bara ett människoliv och trehundratusen écus!… Men det är ju ingenting!

— Ingenting… trehundratusen ecus!… Alla dina och mina smycken, skulle inte förslå att täcka det beloppet.

— Det betyder ingenting. Kungen av Navarra måste skaffa denna summa eller, om det gäller, bror Karl själv… eller…

— Prat, du resonerar som en toka. Jag har de där trehundratusen écus.

— Du?

— Ja, just jag.

— Hur har du skaffat dem?

— Hm…

— Är det en hemlighet?

— Ja, för alla människor, men inte för dig.

— Herregud, utbrast Margareta och log genom tårarna, har du händelsevis stulit dem?

— Den saken får du själv döma om.

— Låt höra.

— Du minns den där avskyvärde Nantouillet?

— Den där rika procentaren?

— Ja, om du så vill…

― Nå?

— Jo, en dag fick han se en viss blond dam