272
Margareta kastade sig om halsen på sin väninna, och de lovade varandra att träffas varje dag på samma tid och plats.
Det var dessa två förtjusande varelser som Coconnas med så goda skäl kalla för sina osynliga sköldar.
LVIII.
DOMARNA.
— Nå, min käre vän, sade Coconnas till La Mole, då de båda vännerna åter kommo tillsammans efter det förhör då det för första gången varit fråga om vaxfiguren — det förefaller mig som om det inte skulle dröja länge förrän vi bli övergivna av domarna. Med dem förhåller det sig alldeles tvärtom som med läkarna. När läkaren överger den sjuke, då är det därför att han inte längre kan rädda honom, men då domaren överger den anklagade, så är det därför att han förlorat hoppet om att kunna göra honom ett huvud kortare.
— Ja, instämde La Mole, det förefaller mig också som om fångvaktarnas artighet och lätthanterlighet skulle vittna om att våra ädla väninnor vaka över oss. Men i det avseendet känner jag inte igen Beaulieu… efter vad man berättat för mig om honom åtminstone.
— Åh, för mig är det då inte så svårt att förstå, sade Coconnas. Det kostar bara betydligt mer, men för katten, den ena är hertiginna, den andra drottning, de äro rika båda två och aldrig ha de haft bättre användning för sina pengar. Men låt oss nu gå igenom vår läxa: Man för oss till kapellet, där vi finner var sin dolk, jag sticker hål i magen på vår gode ledsagare…
