276
— Låt oss då omfamna varandra och ta farväl av dessa murar.
De båda vännerna kastade sig i varandras armar och gingo tillbaka in i var sitt rum. La Mole suckade. Coconnas gnolade.
Ingenting nytt hände förrän klockan sju på kvällen. Natten sänkte sig dyster och regnig över Vincennes, en utmärkt natt för en flykt. Man kom in till Coconnas med hans kvällsvard, som han inmundigade med sin vanliga aptit, medan han tänkte på vilket nöje det skulle vara att bli geomvåt i det regn, som piskade murarna utanför. Han hade redan lagt sig att sova i det enformiga bruset av stormen, då han plötsligt tyckte sig märka att det ven kraftigare än vanligt i spiseln. Detta brukade inträffa, när man öppnade någon av cellerna ovanför och framför allt den som var mitt emot hans. På detta ljud brukade Coconnas märka att fångvaktaren var i annalkande.
Men denna gång låg han fåfängt och lyssnade. Tiden gick, men ingen kom.
— Det var märkvärdigt, mumlade Coconnas, man öppnade hos La Mole och inte hos mig. Skulle La Mole ha ropat? Är han sjuk? Vad skall det här betyda?
Allt är misstänkt och oroväckande, liksom allt är glädje och hopp för en fånge.
En halv timme förflöt, därpå en timme, så en och en halv timme.
Coconnas började somna trots allt, då ett gnisslande i låset kom honom att rusa upp.
— Vad nu, utbrast han, är det redan tid att ge sig i väg… kommer man att föra oss till kapellet innan vi blivit dömda? Guds död, det skulle vara ett sant nöje att fly en natt som denna, när det är svart som i graven. Bara hästarna inte är blinda…
