Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/285

Den här sidan har korrekturlästs
279

att säga, ty jag var ej hos konungen. Jag visste inte ens att han blivit sjuk på något sätt.

Domarna sågo på varandra med ett misstroget leende.

— Jaså, visste ni inte det? frågade presidenten.

— Nej, och det gör mig ledsen. Fast kungen av Frankrike inte är min kung hyser jag mycken sympati för honom.

— Verkligen?…

— På hedersord! Han är inte som sin bror, hertigen av Alencon. Vad honom beträffar, så erkänner jag…

— Det är här inte fråga om hertigen av Alencon utan om hans majestät.

— Nåväl, jag har redan sagt, att jag är hans ödmjuke tjänare, och han svängde på sig med beundransvärd likgiltighet och sorglöshet.

― Om ni verkligen är hans tjänare, som ni påstår, bör ni tala om vad ni vet om en viss magisk vaxfigur.

— Åhå, återigen den där vaxfiguren…

— Ja, är det er emot?

— Nej, visst inte, tvärtom. Jag tycker bättre om att tala om den. Gå på bara.

— Varför fanns den där figuren hos herr de La Mole?

— Hos herr de La Mole?… Hos René, menar ni väl?

― Ni erkänner således att den finns?

— Ja, om jag får se den.

― Här är den. Känner ni igen den?

— Ja, mycket väl.

— Skriv upp, sade domaren till notarien, att den anklagade känner igen den vaxfigur han sett hos herr de La Mole.

― Nej, visst inte, inföll Coconnas, låt oss inte