omkull den och skynda till den olyckliges hjälp. Men han stötte blott mot den hårda muren och sjönk tillintetgjord ned på en stenbänk
— Åh, de ha dödat honom, mumlade han. Det är ohyggligt. Men här finns ingen möjlighet att försvara honom… ingenting… inga vapen!
Han trevade omkring sig med händerna.
— Aha, den här järnringen, utbrast han, den skall jag rycka lös… och ve den som kommer hit!
Coconnas steg upp, grep tag i järnringen och ryckte i den med så fruktansvärd kraft att det var tydligt att han till slut skulle lyckas få loss den.
Men då öppnades dörren plötsligt och två facklor lyste in i cellen.
— Kom nu, sade samma skorrande röst som han förut funnit så obehaglig, kom, domstolen väntar er.
— Gott, sade Coconnas och släppte ringen, nu skall jag väl få min dom, inte sant?
— Jo.
— Ah, då kan jag åter andas. Låt oss gå, sade Coconnas.
Han följde efter rättstjänaren, som gick framför honom med avmätta steg och med sin svarta stav i handen.
Trots den tillfredsställelse som han visade i första ögonblicket kunde han inte låta bli att under vägen kasta oroliga blickar omkring sig.
— Vad nu, mumlade han för sig själv, jag ser inte till min präktige fångvaktare… jag måste erkänna, att jag saknar honom.
Man trädde nu in i rättssalen, som domarna nyss lämnat och där endast en man stod kvar nämligen generalprokuratorn, vilken ofta fört ordet under rättegången med omisskännligt nit.
