288
— Varför det? frågade han helt naivt då han ej fann uttryck för den mängd tankar som genomkorsade hans hjärna i detta ögonblick.
I själva verket innebar tortyren för Coconnas att alla hans förhoppningar med ens gingo om intet. Han skulle inte bli förd till kapellet förrän efter tortyren, och det hände ofta att man dog av behandlingen. Och ju tapprare och starkare man var, desto sannolikare var det, att man skulle dö, ty då ansåg man det som en feghet att bekänna och när man inte bekände fortsattes tortyren och ej blott fortsattes utan gjordes dessutom ännu pinsammare.
Domaren svarade ej på Coconnas fråga. Det behövdes ej heller, ty svaret lämnades av slutorden i domen, som han nu läste upp:
»För att tvinga honom att röja sina medbrottslingar samt yppa sammansvärjningens detaljer.»
— Guds död! utropade Coconnas. Detta vill jag kalla en skändlighet. Jag vill kalla det mer än en skändlighet, det är fegt!
Domaren som var van vid offrens vredesutbrott, gjorde endast en åtbörd.
Ögonblickligen greps Coconnas vid axlarna och fötterna och låg bunden på sträckbänken innan han ens hunnit se vilka det var som förövade detta våld mot honom.
— Uslingar! tjöt Coconnas och skakade krampaktigt sträckbänken och fjättrarna så häftigt att till och med bödelsdrängarna ryggade tillbaka. Uslingar, tortera mig bara, bryt sönder mig bara, slit mig i stycken, men ni kommer i alla fall ingenting att få veta, det svär jag. Åh, ni tror att det är med träbitar och järnstycken som man förmår en adelsman med mitt namn att tala! Gå på bara, gå på bara, jag trotsar er!
— Gör er i ordning att skriva, notarie, sade domaren.
