med ens förstå alltsammans. Den hygglige bödeln hade gjort sin vän den största väntjänst som en bödel kan göra en adelsman.
Han förskonade honom från smärtorna och från bekännelsernas skam genom att mellan hans ben driva in kilar av elastiskt läder, av vilka endast den övre delen var av trä. Därigenom gav han honom också styrka att visa sig modig på schavotten.
— Åh, präktige, präktige Caboche, mumlade Coconnas, var lugn, jag skall nog skrika eftersom du uppmanar mig därtill. Och om du inte blir nöjd med mig, så är det inte mitt fel.
Caboche satte in en ny kil, som var större än den första.
— Sätt i gång, befallde domaren.
Caboche slog till så hårt som om det gällt att slå ned hela Vincennes med ett enda slag.
― Aj! skrek Coconnas i ett enda ihållande tjut. För tusan bövlar, ni krossar ju benpiporna.
― Åhå, sade domaren leende, den andra kilen gör verkan. Jag skulle ha blivit bra förvånad annars.
Coconnas flämtade som en jättebälg.
— Vad gjorde ni i skogen? frågade domaren.
— Guds död… det har jag ju redan sagt, jag hämtade frisk luft.
— Gå på, befallde domaren.
— Erkänn, viskade Caboche i Coconnas öra.
— Vad då?
― Vad ni vill, bara det blir något.
Därmed lät han ännu ett slag falla, lika tungt som det föregående.
Coconnas tjöt så att han var nära att kvävas.
— Åh… suckade han. Vad är det ni vill veta?… Vem som befallt mig att vara i skogen?
— Ja.
― Det var hertigen av Alencon.
― Skriv, sade domaren.
