Coconnas ben i blodigt linne, jag visste att ni var anklagad, att änkedrottningen ville er död, och jag gissade att det skulle bli tortyr, varför jag tog mina mått och steg i förväg…
— Trots risken…
— Herr de Coconnas, sade mäster Caboche, ni är den ende adelsman som någonsin räckt mig handen, och man kan ha minne och hjärta så bödel man än är, kanske till och med just därför att man är bödel. Imorgon skall ni få se, så präktigt jag skall sköta mig.
— I morgon? upprepade Coconnas.
— Javisst… i morgon.
— Vad skall ni då göra?
Caboche såg häpen på Coconnas.
— Vad nu… Har ni verkligen glömt bort domen?
— Javisst, domen… ja, den hade jag glömt, sade Coconnas.
Cocannas hade nog ej glömt den, men han tänkte ej på den.
Vad han tänkte på var kapellet, kniven som låg gömd under altarduken, Henriette och drottningen, dörren till sakristian och på två hästar som väntade i skogsbrynet. Vad han tänkte på var friheten, ritten i det fria, tryggheten på andra sidan gränsen.
— Nu, sade Caboche, gäller det att flytta er från sträckbänken till en bår på det rätta sättet. Glöm inte att alla människor, till och med mina biträden, måste tro att ni har krossade ben, och vid varje rörelse måste ni utstöta ett jämmerrop.
— Aj, ropade Coconnas, så fort han fick se de två bödelsdrängarna närma sig med båren.
— Seså, sade Caboche, mod bara! Om ni skriker redan nu, hur kommer ni inte då att skrika om en stund…
― Käre Caboche, bad Coconnas, låt inte era
