Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/30

Den här sidan har korrekturlästs

24

— Nåväl, läs det här, sade Katarina och räckte honom pergamentet.

Han läste igenom det och bleknade.

— Vad ser jag, utropade han, en order att häkta konungen av Navarra!

— Än sen, är det så märkvärdigt?

— Men… en konung, ers majestät! Sanningen att säga, jag är rädd för att jag inte är av tillräckligt god börd för en sådan uppgift.

— Mitt förtroende gör er till den förnämste ädlingen vid mitt hov, herr de Maurevel, sade Katarina.

— Jag tackar ers majestät, sade mördaren i så upprörd ton att det såg ut som om han tvekade.

— Ni lyder således?

— Det är ju min plikt, om ers majestät befaller det.

— Ja, jag befaller.

— Då skall jag lyda.

— Hur tänker ni gå till väga?

— Jag vet inte, och jag vore tacksam för att få råd av ers majestät.

— Ni är rädd för buller?

— Jag erkänner det.

— Tag med er tolv säkra karlar, flera om det behövs.

— Jag förstår, ers majestät tillåter mig att ordna allt på fördelaktigaste sätt och jag tackar ers majestät. Men var skall jag häkta honom?

— Var ni själv finner bäst. I Louvren till exempel.

— Om ers majestät tillåter detta, vore det en mycket stor ynnest.

— Arrestera honom då i Louvren.

— Och var i Louvren?

— I hans rum.

Maurevel bugade sig.

— Och när?