se varandra ännu en gång, sade Coconnas med svag röst, så bär mig fram till min vän.
De som buro hade ingen order som stred mot denna begäran och uppfyllde den därför utan vidare.
La Mole var dyster och blek. Hans huvud stöddes mot väggen, hans svarta hår badade i svett och hans ansikte hade elfenbenets matta blekhet.
På ett tecken av fångvaktaren avlägsnade sig de båda drängarna för att söka reda på den präst, som Coconnas begärde.
Detta var den överenskomna signalen.
Coconnas följde drängarna med oroliga blickar, men han var ej den ende som hade blicken fäst på dem. De hade nämligen knappt försvunnit, förrän två kvinnor skyndade fram bakom altaret och störtade ut i koret med glädjestrålande ansikten. Margareta skyndade fram till La Mole och fattade hans armar.
La Mole utstötte ett fruktansvärt skri, lika hemskt som dem Coconnas hört i fängelset och som varit nära att göra honom galen.
— Min Gud, hur är det fatt, La Mole? frågade Margareta och ryggade förskräckt tillbaka.
La Mole stönade tungt och förde båda händerna för ögonen som om han ej ville se Margareta. Margareta blev ännu mera bestört av denna tystnad och denna åtbörd än av det skri av smärta som han förut uppgivit.
— O, utropade hon, hur är det med dig? Du är alldeles blodig!
Coconnas, som skyndat fram till altaret och bemäktigat sig dolken samt omfamnat Henriette, vände nu om.
— Stig upp, sade Margareta, stig upp, jag bönfaller dig… du ser ju, att ögonblicket är inne nu.
— Älskade drottning, svarade den unge mannen, ni räknade inte med Katarina och följaktligen inte
