La Mole men hejdade sig av fruktan att öka hans plågor.
Henriette tryckte sina läppar mot Coconnas' panna och sade:
— Jag förstår dig, min Annibal, och jag är stolt över dig. Jag vet visserligen att ditt hjältemod kommer att föra dig i döden, men jag älskar dig för ditt hjältemod. Inför Gud svär jag att jag alltid kommer att älska dig över allt annat, och jag svär att göra detsamma för dig som Margareta lovat göra för La Mole, fast jag ännu inte vet vad det är.
Därmed räckte hon Margareta handen.
— Det är bra talat. Tack! sade Coconnas.
— Innan ni lämnar mig, min drottning, sade La Mole, så bevilja mig en sista ynnest. Ge mig ett minne av er, som jag kan kyssa, när jag stiger upp på schavotten.
— Javisst, utropade Margareta, se här!…
Därmed lösgjorde hon en liten relik, innesluten i en guldmedaljong, som hon bar i en kedja om halsen.
— Se här, sade hon, denna heliga relik har jag burit alltsedan min barndom. Min mor hängde den om min hals då jag var liten och hon ännu älskade mig. Det är en gåva av påven Clemens. Jag har alltid burit den på mig. Tag den.
La Mole tog emot den och kysste den.
— Dörren öppnas, sade fångvaktaren, skynda er, fly…
De båda damerna försvunno hastigt bakom altaret.
Ögonblicket därpå inträdde prästen.
