Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/307

Den här sidan har korrekturlästs
301

saren med ett leende av överlägset förakt såg ned på den tarvliga hopen som om han blickat ned från en triumfvagn.

— Äro vi snart framme, frågade La Mole. Jag står inte ut längre… jag tror jag svimmar.

— Vänta, vänta, La Mole vi kommer nu att passera förbi Rue Tison och Rue Cloche-Percée. Se dit…

— Åh, lyft upp mig, lyft upp mig så att jag ännu en gång får se detta lyckliga hus!

Coconnas sträckte ut armen och rörde vid bödelns axel. Denne satt främst på kärran och körde.

— Mäster Caboche, sade Coconnas, gör oss den tjänsten och stanna ett slag framför Rue Tison.

Caboche nickade och när man kom fram till Rue Tison stannade han.

La Mole reste sig mödosamt med Coconnas' hjälp och betraktade genom tårar huset, vilket stod tyst och slutet som en grav. En suck trängde fram ur hans bröst.

— Farväl, mumlade han, farväl ungdom, kärlek, liv!

Hans huvud föll ned mot bröstet.

— Fatta mod, sade Coconnas, allt det där återfinner vi kanske däruppe.

— Tror du? frågade La Mole.

— Jag tror det, därför att prästen har sagt det och framför allt därför att jag hoppas det. Men svimma inte, min vän. Uslingarna som tittar på oss skulle skratta åt oss.

Caboche hörde de sista orden och piskade på hästen med den ena handen, medan han med den andra omärkligt räckte La Mole en liten svamp fuktad med ett så kraftigt upplivande medel, att La Mole fick nya krafter, sedan han luktat på den och fuktat tinningarna.

— Åh, sade han, nu lever jag igen.