— I kväll, eller ännu bättre i natt.
— Skall ske, ers majestät. Nu ber jag ers majestät bara upplysa mig om en sak till.
— Vad då?
— Vilka hänsyn skola tagas med anledning av hans rang?
— Hänsyn… rang! upprepade Katarina. Vet ni inte, att konungen av Frankrike inte är skyldig någon som helst i sitt kungarike någon hänsyn och inte erkänner någon rang vid sidan av sin egen.
Maurevel bugade sig åter.
— Tillåter ers majestät ännu en fråga?
— Ja, det tillåter jag.
— Om kungen skulle bestrida häktningsorderns riktighet… det är ju inte troligt, men…
— Tvärtom, det är säkert.
— Kommer han att bestrida?
— Utan minsta tvivel.
— Och följaktligen kommer han att vägra att lyda?
— Jag är rädd för det.
— För tusan, mumlade Maurevel, och i så fall…
— Och i så fall? upprepade Katarina och såg på honom med fast blick.
— Ifall han skulle göra motstånd, vad skall man då göra?
— Vad brukar ni göra, då det gäller att utföra en konungens befallning, det vill säga, när ni representerar konungen och man gör motstånd mot er, herr de Maurevel?
— När jag har en sådan befallning och det gäller en vanlig adelsman, så dödar jag honom.
— Jag sade er nyss, återtog Katarina, fast ni redan tycks ha glömt det, att konungen av Frankrike icke erkänner någon rang i sitt kungarike, det vill säga att det finns blott en konung i Frankrike, och att inför honom alla äro vanliga adelsmän.
