304
och det var att dö utan att ha fått återse henne. Nu har jag sett henne, nu kan jag dö.
Med ögonen, fästa på det lilla fönstret förde han reliken till sina läppar och övertäckte den med kyssar.
Coconnas bugade sig för de båda damerna med ett behag som om han befunnit sig i en salong.
Som svar vinkade de med sina tårdränkta näsdukar.
Nu lade Caboche i sin tur handen på Coconnas' axel och såg på honom med betydelsefull min.
— Javisst, javisst, sade piemontesaren.
Därpå vände han sig åter mot La Mole.
— Omfamna mig, sade han, och dö tappert. Det bör inte vara svårt för dig, du är så modig.
— Åh, sade La Mole, det är ingen förtjänst hos mig, om jag dör nöjd. Jag lider så förfärligt!
Prästen kom nu fram och räckte La Mole ett krucifix, men denne visade leende på reliken, som han höll i handen.
— Det betyder ingenting, sade prästen. Bed den om styrka, som lidit vad ni nu skall lida.
La Mole kysste Kristi fötter på krucifixet.
— Inneslut mig i systrarnas böner i den Heliga jungfruns kloster, sade han.
— Skynda dig, skynda dig, La Mole, sade Coconnas, du plågar mig så mycket att jag känner att jag blir svag.
— Jag är redo, svarade La Mole.
— Kan ni hålla huvudet riktigt rakt? frågade Caboche och höll sitt svärd bakom den knäböjande La Mole.
— Jag hoppas det, svarade denne.
— Då kommer allt att gå bra.
— Men glöm inte, sade La Mole, vad jag bad er om. Den här reliken kommer att öppna alla dörrar för er.
