— Var lugn. Men försök hålla huvudet riktigt rakt.
La Mole höjde på huvudet och såg bort mot det lilla tornet.
— Farväl, Margareta, sade han, var väl…
Han hann ej avsluta meningen. Bödelns svärd flammade till som en blixt — ett enda hugg, och huvudet föll framför fötterna på Coconnas.
Kroppen sjönk långsamt ned som om den lade sig att sova.
Tusen strupar höjde ett enda skri. Det var alla kvinnorna som höjde det, och det föreföll Coconnas som om han kunde urskilja ett som var mera hjärtslitande än alla andra.
— Tack, min präktige vän, tack, sade Coconnas och räckte bödeln handen för tredje gången.
— Min son, sade prästen till Coconnas, har ni ingenting att anförtro Gud?
— Nej, pater, svarade piemontesaren, allt vad jag hade att säga honom sade jag till er i går.
Därpå vände han sig mot Caboche.
— Se så, mästerman, min siste vän, sade han, nu ber jag om den sista tjänsten.
Innan han föll på knä såg han sig omkring bland folkmassan med en så lugn och klar blick att ett sorl av beundran smickrade hans fåfänga. Därpå tryckte han en kyss på sin väns bleka huvud, riktade en sista blick mot det lilla tornet och böjde knä, alltjämt med det kära huvudet i sina händer.
— Nu, ropade han.
Han hade ej uttalat detta ord förrän bödelns svärd fällde hans huvud.
Efter hugget darrade denne präktige man i hela kroppen.
— Det var på tiden att det här tog slut, mumlade han. Stackars barn!
Därpå tog han mödosamt guldreliken ur La Moles
20. Drottning Margot. II.
