dagar ha varit fjättrad vid sjuksängen, bräcklig som en döende och blek som ett lik steg han dock upp vid femtiden och klädde sig i sina vackraste kläder, fast han under påklädningen svimmade tre gånger.
Framemot klockan åtta frågade han efter sin syster, om någon hade sett henne och om man visste vad hon hade för sig. Ingen svarade, ty drottningen hade kommit hem vid elvatiden och genast stängt in sig samt absolut förbjudit var och en att komma in.
För Karl fanns emellertid inga stängda dörrar. Stödd på herr de Nanceys arm begav han sig till drottningens av Navarra våning och inträdde helt plötsligt genom lönngången.
Han hade visserligen väntat sig ett sorgligt skådespel och på förhand rustat sig däremot, men vad han nu såg var mera ömkansvärt än han kunnat drömma om.
Margareta låg som halvdöd utsträckt på en chäslong med huvudet nedborrat bland kuddarna. Hon grät ej, bad ej. Hon endast flämtade som en döende.
I ett annat hörn av rummet låg den annars så modiga och levnadsglada Henriette av Nevers utsträckt på mattan. På återvägen från Grève-platsen hade krafterna svikit henne liksom Margareta, och den stackars Gillonne gick förtvivlad från den ena till den andra utan att våga rikta ett enda tröstens ord till någondera.
Under de själskriser som följa på stora katastrofer omhuldar man sin sorg liksom en girig vakar över sin skatt, och man ser sin fiende i var och en som söker skingra den i minsta mån.
Karl IX sköt upp dörren och lämnade kvar herr de Nancey utanför. Blek och darrande steg han in.
Ingendera av de båda kvinnorna hade sett honom. Endast Gillonne, som just i detta ögonblick
