308
sökte hjälpa Henriette, reste sig upp på ett knä och såg förskräckt på konungen.
Konungen gjorde en åtbörd, som kom henne att resa sig upp och avlägsna sig med en djup reverens.
Nu gick Karl fram till Margareta, betraktade henne en stund under tystnad och sade sedan i en ton, som man ej skulle ha tilltrott denna hårda röst:
— Margot! Min syster…
Den unga kvinnan ryckte till och reste sig upp.
— Ers majestät, utbrast hon.
— Seså, min syster, mod…
Margareta riktade blicken mot himlen.
― Ja, sade Karl, jag vet det nog, men hör nu på mig.
Drottningen av Navarra nickade till tecken att hon lyssnade.
— Du lovade mig att komma på balen, sade Karl.
— Jag! utropade Margareta.
— Ja, och eftersom du lovat väntar man att du skall komma. Man kommer därför att bli förvånad om man inte får se dig där.
— Förlåt mig, min bror, sade Margareta, men ni ser själv… jag lider alltför mycket.
— Behärska dig själv.
Margareta tycktes ett ögonblick göra en ansträngning för att samla allt sitt mod. Men så lät hon med ens sitt huvud åter sjunka ned bland kuddarna.
— Nej, nej, jag går inte, sade hon.
Karl fattade hennes hand, satte sig bredvid henne på chäslongen och sade:
— Du har förlorat en vän, jag vet det, Margot. Men se på mig… har jag inte förlorat alla mina vänner, och därtill min mor! Du har alltid kunnat gråta hur mycket du velat alldeles som nu. Jag däremot har alltid varit tvungen att le, även un-
