der mina sorgligaste stunder. Du lider — se på mig: jag dör. Seså, fatta mot, Margot! Jag ber dig det, min syster, för vår familjs heders skull! Vi måste bära upp vår ätts anseende som ett lidandets kors. Låt oss liksom Mästaren bära det ända fram till Golgata, och om vi liksom han vackla under vägen, låt oss resa oss igen, modigt och undergivet såsom han.
— Åh, min Gud, min Gud! utropade Margareta.
— Ja, sade Karl, offret är svårt, min syster, men var och en måste göra sitt. Tror du inte att jag sörjer över att jag måste dö, jag med mina tjugufem år och den härligaste tron i världen? Nåväl, se på mig, mina ögon, min hy, mina läppar vittna om att jag är döende, det är sant, men mitt leende… måste inte detta leende komma alla att tro att jag hoppas? Och ändå — om åtta dagar, om fjorton dagar eller på sin allra högsta höjd en månad kommer du att begråta mig, Margot, liksom du nu begråter den som dött i dag.
— Min bror! utropade Margareta och slog båda armarna om Karls hals.
— Se så, kläd på dig nu, kära Margareta, sade kungen. Dölj din blekhet och infinn dig på balen. Jag har nyss givit order om att man skall skicka till dig nya smycken och juveler som anstå din skönhet.
— Åh, diamanter, vackra kläder… utbrast Margareta, vad bryr jag mig om sådana saker nu!
— Livet är långt, Margareta, sade kungen leende, för dig åtminstone.
— Aldrig, aldrig…
― Min syster, tänk på att man ibland allra bäst hedrar de döda genom att kväva eller åtminstone dölja sin sorg.
— Nåväl, ers majestät, sade Margareta med en rysning, jag skall gå.
