310
Karls ögon fuktades av ett par tårar som emellertid genast sögos upp av hans torra ögonfransar.
Han lutade sig ned över sin syster och kysste hennes panna, stannade ett ögonblick framför Henriette, som han ej sett förut, och sade:
— Stackars kvinna!
Därpå avlägsnade han sig helt tyst.
Sedan konungen gått kommo flera pager in med askar och skrin.
Margareta befallde dem med en åtbörd att sätta ned alltsammans på golvet.
Pagerna avlägsnade sig därpå Endast Gillonne stannade kvar.
— Gör i ordning alltsammans så att jag kan klä på mig, Gillonne, befallde Margareta.
Den unga flickan såg häpen på sin härskarinna.
— Ja, sade Margareta bittert. Ja, jag skall klä mig, jag skall gå på balen… man väntar mig där. Skynda dig… dagen måste bli fullständig: fest på Grève-platsen på morgonen, fest på Louvren på kvällen.
— Och hertiginnan? frågade Gillonne.
— Åh, hon är lycklig, hon. Hon kan stanna kvar här, hon kan få lida hur mycket hon vill. Hon är ej en konungs dotter, en konungs maka. Hon är inte drottning. Hjälp mig att klä på mig Gillonne,
Den unga flickan lydde. Smyckena voro storartade, dräkten lysande. Aldrig hade Margareta varit så vacker.
Hon såg sig i spegeln.
— Min bror har rätt, sade hon, människan är ett bra ömkligt ting.
I detta ögonblick inträdde Gillonne.
— Ers majestät, sade hon, det är en karl därute som ber att få tala med ers majestät.
— Vid mig?
— Ja, ers majestät.
