312
— Javisst, utropade drottningen, och aldrig skall en ädlare ande få en ädlare upprättelse. Men var har ni det?
— Det befinner sig hemma hos mig tillsammans med kroppen.
— Hos er? Varför tog ni inte med er det?
— Jag skulle ha kunnat bli hejdad av vakten vid porten till Louvren och man kunde ha tvingat mig att visa vad jag hade under kappan. Jag undrar just vad man skulle ha sagt om man så fått se ett huvud.
— Det är bra. Behåll det hos er så länge. Jag skall komma och hämta det i morgon.
— I morgon, ers majestät, i morgon? upprepade mäster Caboche. Då är det kanske för sent.
— Varför det?
— Därför att änkedrottningen har givit befallning om att jag skall ta vara på de två första huvuden jag kommer över för hennes kabbalistiska experiment.
— O, vilket helgerån! utropade Margareta och skyndade fram till sin väninna, vilken sprungit upp som en stålfjäder. Henriette, min älskade vän, hör du vad han säger?
— Ja. Vad är att göra?
— Vi måste följa med honom.
— Ack, suckade Henriette, och jag som hade det så bra nyss… jag var nästan död.
Margareta kastade en sammetskappa över sina bara axlar.
— Kom, kom, sade hon, vi skall återse dem ännu en gång.
Margareta lät stänga alla dörrar, befallde att bärstolen skulle föras fram till den lilla lönnporten, tog Henriette under armen och gick ned genom lönntrappan efter att ha vinkat åt mäster Caboche att följa med.
