Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/32

Den här sidan har korrekturlästs

26

Maurevel bleknade, ty han började förstå.

— Åh, utbrast han, att döda konungen av Navarra?…

— Vem har talat om att döda honom? Var står det någon befallning om den saken? Konungen vill att han skall föras till Bastiljen, ordern innehåller ingenting annat. Om han låter arrestera sig, så är det bra. Men om han inte kommer att göra det, om har gör motstånd, om han försöker döda er…

Maurevel bleknade.

— Så försvarar ni er, fortfor Katarina. Man kan inte begära att en modig karl som ni skall låta döda sig utan att försvara sig. Och när ni försvarar er, så må saken ha sin gång. Ni förstår mig, eller hur?

— Ja, ers majestät.

— Nåväl, vill ni att jag efter befallningen fyller i orden: död eller levande?

— Jag erkänner att det i hög grad skulle minska mina betänkligheter.

— Nå, jag skall göra det, eftersom ni inte tycks tro att det går för sig annars.

Och med en ryckning på axlarna rullade Katarina upp pergamentet och skrev dit: död eller levande.

— Se här, sade hon därpå, nu är ordern fullständigt i sin ordning. Räcker det nu?

— Ja, ers majestät. Jag ber emellertid ers majestät lämna mig fullständigt fria händer i fråga om sättet.

— Hur så? Har jag sagt till om något som kunde hindra utförandet?

— Ers majestät sade åt mig att ta med mig tolv man.

— Ja, för att vara desto säkrare.

— Jag ber emellertid om tillåtelse att endast ta med mig sex.

— Varför det?