Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/322

Den här sidan har korrekturlästs

316

En flod av tårar strömmade ur hennes ögon.

Hon lade en parfymerad pärlbroderad påse på La Moles huvud, som föreföll ännu vackrare när det var omgivet av sammet och guld. Påsen inneslöt en balsam, som skulle bevara huvudets skönhet.

Henriette kom nu fram i sin tur och svepte in Coconnas' huvud i en flik av sin kappa.

Dignande av sorg mera än av bördan gingo de därefter uppför trappan efter att ha kastat en sista blick på de båda gestalterna, som de lämnade åt bödelns omsorger.

— Frukta ingenting, ers majestät, sade mäster Caboche som förstod deras blick, de båda adelsmännen skola bli begravna, begravna i vigd jord, det svär jag.

— Och du skall låta läsa mässor över deras själar med det här, sade Henriette och slet ett präktigt rubinhalsband från sin hals och räckte det till bödeln.

De återvände till Louvren samma väg de gått ut. När drottningen kommit in till sig, lade hon sin sorgliga relik i kabinettet bredvid sovrummet. Från och med nu skulle detta kabinett bli hennes bönkammare och andaktsrum. Därefter lämnade hon Henriette ensam i våningen. Blekare och vackrare än någonsin inträdde hon vid tiotiden på kvällen i den stora balsalen, samma sal där två och ett halvt år tidigare denna berättelse tagit sin början.

Allas blickar riktades mot henne. Stolt och nästan glättigt mötte hon blickarna.

Hon hade samvetsgrant uppfyllt den sista plikten mot sin älskade.

Då Karl fick syn på henne gick han med vacklande steg fram till henne genom den lysande hopen av hovmän.