322
i denna. Orörlig och stum stod hon och såg med slö blick på hur blåaktiga lågor förstörde den förgiftade boken.
Allt eftersom boken brann upp spreds en stark löklukt i rummet.
Snart var boken helt och hållet förtärd.
— Och nu, madame, låt nu kalla hit min bror, sade Karl med oemotståndligt majestät.
Katarina var alldeles lamslagen av häpnad och tillintetgjord av en mångfald sinnesrörelser, som hon ej, trots allt sitt stora skarpsinne, förmådde klargöra och som hennes nästan övermänskliga viljestyrka ej räckte till att kuva, Hon tog ett steg framåt och ville säga något.
Modern kände samvetsagg, drottningen bävade, giftblanderskan rasade av hat.
Den sista känslan var emellertid den allra starkaste.
— Förbannad vare han! utropade hon och störtade ut ur rummet, han triumferar, han står vid målet… ja, förbannad, förbannad vare han!
— Hörde ni?… Min bror, min bror Henrik, ropade Karl efter henne. Min bror Henrik som jag vill tala med nu genast om regentskapet över riket.
Nästan i samma ögonblick inträdde mäster Ambroise Paré genom dörren mitt emot den, genom vilken Katarina skyndat ut. Han stannade på tröskeln och inandades den fräna löklukten.
— Vem har bränt arsenik härinne? frågade han.
— Jag! svarade Karl.
