kommer och söker upp mig på det här sättet på altanen till fängelset i Vincennes.
Katarina satte sig på en stenbänk intill murkrönet för att hämta andan.
Henrik gick fram till henne och frågade med det mest behagfulla småleende:
— Skulle det vara mig ni söker, min goda moder?
— Ja, svarade Katarina, jag vill ge er ett sista bevis på min tillgivenhet. Vi närma oss slutet… konungen är döende och vill tala med er.
— Med mig! utbrast Henrik och spratt till av glädje.
— Ja, just med er. Man har sagt honom, det vet jag, att ni ej endast saknar Navarras tron utan att ni också eftersträvar Frankrikes krona.
— Åh… sade Henrik.
— Det förhåller sig inte så, det vet jag nog, men han tror det, och det finns intet tvivel om att det samtal han önskar med er går ut på att lägga ut en fälla för er.
― För mig?…
— Ja, Karl vill innan han dör ha klarhet om vad han har att frukta eller hoppas av er och på ert svar på hans erbjudande beror, tro mig, de sista befallningar han kommer att utdela, det vill säga, om ni skall leva eller dö.
— Men vad kommer han då att erbjuda mig?
― Vad vet jag? Förmodligen rent omöjliga saker.
— Kan ni inte gissa vad det är, min mor?
— Nej, men jag antar att han till exempel…
Katarina hejdade sig.
― Vad?
— Jag antar att eftersom han tror er ha sådana framtidsplaner så vill han höra er själv med egen mun ge beviset för att det är sant. Antag att han frestar er, som man förr i världen, brukade fresta anklagade för att få fram en bekännelse utan tortyr,
