326
antag, fortfor Katarina och såg granskande på honom, att han erbjuder er regentskapet…
En outsäglig glädje vaknade till liv i Henriks beklämda hjärta, men han förutsåg stöten och med sin smidiga och kraftiga själ undvek han anfallet.
— Åt mig? sade han. Den fällan skulle vara alltför grov. Att erbjuda regentskapet åt mig, då både ni och hertigen av Alencon finns…
Katarina knep ihop läpparna för att dölja sin tillfredsställelse.
— Sålunda, inföll hon livligt, kommer ni att avstå från regentskapet?
— Konungen är död, tänkte Henrik, och det är hon som lägger ut en fälla.
Därpå svarade han högt:
— Jag måste först höra vad konungen av Frankrike har att säga mig, ty ni erkänner ju själv, madame, att allt det där är blotta antaganden.
— Javisst, svarade Katarina, men ni kan ju alltid tala om vad ni har för avsikter.
— Herregud, utbrast Henrik i oskyldig ton, eftersom jag inte har några anspråk kan jag heller inte hysa några avsikter.
— Detta är intet svar, sade Katarina, som visste att det var bråttom och därför ej kunde lägga band på sin vrede. Svara ja eller nej.
— Jag kan inte uttala mig om blotta antaganden. Ett bestämt beslut är en så svår och framför allt så allvarlig sak att man först måste avvakta de verkliga förhållandena.
— Hör på, sade drottningen, det finns ingen tid att förlora och vi ödslar bort den i onödan på tomma diskussioner och spetsiga vändningar. Låt oss spela vårt spel som konung och drottning. Om ni tar emot regentskapet är ni död.
— Konungen lever, tänkte Henrik.
Därpå svarade han högt med fast röst:
