Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/337

Den här sidan har korrekturlästs
331

nu på vad jag säger dig… han kommer aldrig tillbaka.

— Vad! Kommer han inte tillbaka?… utbrast Henrik, medan hans hjärta bultade hårt av glädje.

— Nej, han kommer inte tillbaka, svarade Karl, hans undersåtar skola ej tillåta honom att resa.

— Men, invände Henrik, tror ni inte att änkedrottningen skrivit till honom på förhand?

— Jo, men Nancey har uppsnappat kuriren vid Chateau-Thierry. I detta brev säger hon att jag snart kommer att dö. Men jag har också skrivit till Warschau och mitt brev kommer fram, det är jag förvissad om. Och därför kommer man att bevaka min bror. Följaktligen kommer tronen sannolikt att bli ledig.

Ännu ett utrop, tydligare än det första, hördes nu i alkoven.

— Sannerligen, tänkte Henrik, hon är där. Hon lyssnar på oss och väntar!

Karl hörde ingenting.

— För övrigt, fortfor han, dör jag utan manlig arvinge.

Därpå hejdade han sig plötsligt. En ljuv tanke kom hans ansikte att ljusna. Han lade handen på Henriks axel.

— Ack, mins du, Henrik, fortfor han, mins du det stackars lilla barnet som jag visade dig en kväll, det lilla barnet som låg och sov i sin sidenvagga och som beskyddades av en ängel? Ack, Henriot, de skola döda det för mig!…

— Nej, ers majestät, utropade Henrik, medan hans ögon fuktades av tårar, jag svär vid Gud att jag kommer att vaka över dess liv både dag och natt.

— Tack, Henriot, tack! sade konungen med en värme, som annars var fullständigt främmande för hans karaktär men som endast var helt naturlig i denna situation. Jag litar på ditt ord. Gör honom