338
har reda på och som jag avslöjar för er, om ni svär mig vid den döende konungen att förlåta mig er mors död…
— Det har jag ju redan lovat dig en gång, sade Henrik, och hans ansikte mulnade.
— Ja, lovat, men inte svurit sade René och gjorde en rörelse som för att dra sig tillbaka.
— Jag svär det, sade Henrik och sträckte ut högra handen över konungens huvud.
— Nåväl, ers majestät, sade florentinaren i brådskande ton, konungen av Polen kommer.
— Nej, sade Henrik, kuriren har blivit infångad av kung Karl.
— Kung Karl har endast infångat en kurir på vägen förbi Chateau-Thierry, men änkedrottningen har varit nog förutseende att skicka tre kurirer på tre olika vägar.
— O, vilken olycka för mig, utbrast Henrik.
— En kurir ankom i morse från Warschau. Kungen hade givit sig iväg omedelbart efter kuriren utan alt någon tänkte på att hindra honom, ty i Warschau hade man ännu ingen aning om kung Karls sjukdom. Han kommer fram hit endast några timmar efter kuriren.
— Ack, om jag endast haft åtta dagar på mig, utbrast Henrik.
— Ja, men ni har inte åtta timmar. Hörde ni vapenskramlet därute?
— Ja.
— Dessa vapen gjordes i ordning för er räkning. De komma att döda er till och med här, i konungens gemak.
— Kungen är inte död än.
René kastade en blick på Karl.
— Han kommer att vara det om tio minuter. Ni har tio minuter kvar att leva, kanske ännu mindre.
— Men vad skall jag då göra?
