Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/346

Den här sidan har korrekturlästs

340

stort ljus… jag ser Gud, vår Herre… jag ser vår Herre Jesus, jag ser den heliga jungfru Maria. De bedja honom, de bönfalla hos honom för mig… den allsmäktige Guden förlåter mig… Han kallar mig… Min Gud, min Gud, tag emot mig i ditt förbarmande… Min Gud, glöm att jag varit konung, ty jag kommer till dig utan spira och utan krona… Min Gud, glöm konungens brott och minns blott människans lidanden… Min Gud, här är jag…

Under dessa ord reste Karl på sig alltmer liksom för att gå den röst till mötes, som kallade honom. Därpå uppgav han en djup suck och föll orörlig och kall tillbaka i ammans armar.

Under tiden och medan Katarina skickade soldater till den dörr, genom vilken Henrik väntades komma ut, skyndade denne efter René genom lönngången och kom ut genom lönnporten, hoppade upp på den häst som väntade honom och red bort åt det håll där han visste att han skulle träffa de Mouy.

Ljudet av hovslagen mot stenläggningen uppmärksammades av några skyltvakter, vilka började ropa:

— Han flyr! Han flyr!

— Vem? utropade änkedrottningen och skyndade fram till ett fönster.

— Kung Henrik, Henrik av Navarra! ropade vaktposterna.

— Skjut, ropade Katarina, skjut honom!

Vaktposterna höjde sina musköter, men Henrik var redan alltför långt borta.

— Han flyr, utropade änkedrottningenn, således han besegrad.

— Han flyr, mumlade hertigen av Alencon, således är jag konung.

Men i samma ögonblick hördes hästtramp och sorl på vindbryggan, och strax därpå kom en ung man ingalopperande på borggården, åtföljd av fyra