Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/347

Den här sidan har korrekturlästs
341

ryttare, allesammans överhöljda av svett och damm. Han svängde sin hatt och ropade: Frankrike!

— Min son! utropade Katarina och sträckte ut armarna genom fönstret.

— Min mor! svarade den unge mannen och hoppade ur sadeln.

— Min bror Henrik! utbrast Frans bestört och tog ett steg tillbaka.

— Är det för sent? frågade Henrik av Anjou sin mor.

— Nej, tvärtom, du kommer i rätta ögonblicket. Gud har själv ledsagat dig hit just i denna stund, se själv och hör!

I detta ögonblick kom herr de Nancey, kaptenen för livvakten, ut på balkongen till konungens sovgemak.

Allas blickar riktades mot honom.

Han bröt en stav i två bitar, som han sträckte upp i luften och ropade:

— Konung Karl IX är död! Konung Karl IX är död! Konung Karl IX är död!

Därpå lät han de båda avbrutna bitarna falla.

— Leve konung Henrik III! ropade nu Katarina och korsade sig i from tacksamhet. Leve konung Henrik III!

Alla upprepade ropet, utom hertig Frans.

— Hon har lurat mig, mumlade han och borrade naglarna djupt i bröstet.

— Jag har segrat, utropade Katarina, den avskyvärde béarnaren skall ej bli konung!