användas bland våra berg, där vi bruka jaga björnar med dolk.
— Guds död, Henrik, när ni kommer tillbaka till era Pyreneer måste ni skicka mig ett helt lass med björnar. Det måste vara en härlig jakt att så där slåss med vilddjuren inpå livet. Men hör, jag tycker att jag hör hundarna. Nej, jag tog miste.
Konungen tog sitt jakthorn och blåste en fanfar. Flera fanfarer svarade. Plötsligt visade sig en jägare som underrättade om att man åter fått upp spåret.
Kungen satte genast av i galopp åtföljd av alla de jägare som återförenat sig med honom.
Henrik och hertigen av Alencon följde honom en stund. Men kungen hade en så snabb häst, att först damerna, sedan hertigen av Guise och sedan de båda furstarna blevo nödsakade att lämna honom.
Till slut hade alla uppgivit förföljandet med undantag av Karl och några jägare vilka eggades av den utfästa belöningen och därför ej ville lämna konungen.
Henrik och hertigen befunno sig bredvid varandra i en lång allé. Hundra steg från dem hade hertigen av Guise och hans adelsmän gjort halt. I vägkorsningen befunno sig damerna.
— Tycker ni inte, sade hertigen av Alencon till Henrik, med ett ögonkast mot hertigen av Guise, att det ser ut som om den där mannen med sin järneskort vore den verklige konungen? Oss stackars prinsar hedrar han inte ens med en blick.
— Varför skulle han behandla oss bättre än våra egna anhöriga behandla oss? svarade Henrik. Säg, min svåger, äro inte ni och jag i själva verket fångar vid Frankrikes hov, gisslan för vårt parti?
Hertigen av Alencon ryckte till och såg på Hen-
