närmade sig det lilla huset, på vars dörrlås han provade flera nycklar.
Då skyndade de Mouy fram från sitt gömställe, grep mannen i armen och ropade:
— Stopp, här kommer ingen in!
Mannen tog ett steg tillbaka, varvid han tappade sin hatt.
De Mouy, Saucourt och Barthélemy förföljde ivrigt.
— Maurevel! skrek hugenotten och höjde sin värja. Jag sökte just efter dig, du kommer mig till mötes på halva vägen, tack så mycket!
Men hans vrede kom honom ej att glömma Henrik. Han vände sig mot fönstret och visslade på samma sätt som herdarna bruka göra i Navarra.
— Det är nog, sade han till Saucourt. Kom an, mördare, kom an!
Därmed rusade han på Maurevel.
Denne hade emellertid fått tid att draga upp en pistol ur bältet.
— Den här gången, sade konungens mördare och siktade på den unge mannen, den här gången tror jag att du är dödens.
Därmed avlossade han skottet. Men de Mouy kastade sig åt sidan och kulan träffade honom ej.
— Nu är det min tur, ropade den unge mannen och gav Maurevel ett så kraftigt värjhugg att det gick igenom dennes harnesk och inträngde i köttet.
Mördaren utstötte ett så fruktansvärt skri av smärta att hans hejdukar trodde att han dödats och förskräckta togo till flykten mot Rue Saint-Honoré.
Maurevel var ej tapper. När han såg sig övergiven av sitt folk och hade emot sig en motståndare som de Mouy försökte han i sin tur taga till flykten samma väg som de, medan han ropade:
— Hjälp, hjälp!
De Mouy, Saucourt och Berthélemy förföljde ivrigt de flyende.
