348
När de kommo in på Rue Grenelle, öppnades ett fönster och en man hoppade ned på gatan.
Det var Henrik.
De Mouys vissling hade underrättat honom om att det var fara på färde och av pistolskottet hade han förstått att faran var allvarlig. Han hade därför genast skyndat till sina vänners hjälp. Full av liv och styrka skyndade han efter dem.
Ett rop vägledde honom. Det var Maurevel som för andra gången kallade sina män till hjälp.
Maurevel hade blivit tvungen att stanna och göra motstånd för att ej bli huggen i ryggen. Därför vände han sig om, parerade sin fiendes värja och gav honom en så skicklig stöt att den gick igenom hans gehäng. Men de Mouy riposterade omedelbart. Värjan inträngde på nytt i Maurevels kropp och tillfogade honom ett nytt blödande sår.
— Han har honom, ropade Henrik, som just nu kom fram. Gå på bara, de Mouy!
De Mouy behövde ingalunda någon uppmuntran. Han anföll ånyo Maurevel, Men denne hade ånyo gripit till flykten och sprang med förtvivlans fart, medan han tryckte handen mot såret.
— Döda honom, döda honom! ropade kungen. Se där stanna soldaterna, men de fegas förtvivlan betyder ingenting för tappre män!
I detta ögonblick föll Maurevel utmattad till marken, men han reste sig genast upp på ett knä och vände spetsen av sin värja mot de Mouy.
— Vänner, vänner! ropade han. De äro bara två! Skjut på dem, skjut!
Saucourt och Barthélemy hade verkligen skilts från de andra medan de förföljde två av soldaterna, varför kungen och de Mouy voro ensamma mot fyra man.
— Skjut! tjöt Maurevel, och en av soldaterna höjde verkligen sitt vapen.
