Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/356

Den här sidan har korrekturlästs

350

— Min käre La Hurière, sade han till denne, vill ni ta hand om de Mouy, fast jag är rädd för att det inte återstår någonting att göra för honom. För honom hem till er och om han ännu lever så underlåt ingenting… se här min börs. Vad den andre beträffar, så må han ligga kvar i rännstenen och dö som en hund.

— Men ni själv? frågade La Hurière.

— Jag måste ta avsked av en person. Jag ger mig därför i väg. Inom tio minuter är jag hos er. Håll mina hästar i beredskap.

Därmed började han springa i riktning mot det lilla huset vid Croix-des-Petits-Champs. Men då han vek av in på Rue de la Grenelle stannade han förskräckt.

En stor folkhop hade stannat utanför porten.

— Vad har det hänt i det här huset? frågade han.

— Åh, svarade den som han vänt sig till, det har hänt en stor olycka. Det är en vacker ung dam som blivit dödad av sin make. Han hade fått en biljett, som upplyste honom om att hans hustru var här med en älskare.

— Och den äkta mannen? frågade Henrik.

— Han har försvunnit.

— Och hustrun?

— Hon är kvar.

— Är hon död?

— Inte än, men hon har inte långt kvar.

— O, utbrast Henrik, är jag då förbannad!

Därmed rusade han in i huset.

Rummet var alldeles fullt av folk, som skockades kring en säng, på vilken Charlotte låg. Hon hade fått två dolkstötar i bröstet.

Hennes man, som i två år dolt sin svartsjuka mot Henrik, hade gripit detta tillfälle att hämnas på henne.

— Charlotte, Charlotte! utropade Henrik och