vände i stället bort huvudet, höjde sitt jakthorn och blåste till samling.
Nu närmade sig hundskallet alltmer. Strax därpå visade sig vildsvinet på nytt och i stället för att kasta sig in i skogen fortsatte det rakt fram på den väg som ledde till samlingsplatsen. Tätt efter vildsvinet kommo trettio à fyrtio hundar samt knappt fyrtio steg efter dem kung Karl, barhuvad, utan kappa, med sönderrivna kläder samt ansikte och händer sönderrivna av törntaggar. Några steg efter honom följde hertigen av Alencon.
Vildsvinet rasade. Anfallet av ett fyrtiotal hundar på en gång, slungade det vid varje hugg det utdelade en hund långt ifrån sig.
— Blodhundarna, blodhundarna! ropade Karl. Vid detta rop släppte en jägare lös två moloserhundsar, vilka rusade rakt in i virrvarret, kastade omkull allt i sin väg med sin pansarbeklädnad samt höggo vildsvinet i var sitt öra.
— Bravo! ropade Karl. Ett spjut! Ett spjut!
— Vill ni inte ha min bössa? frågade hertigen av Alencon.
— Nej, svarade konungen, man känner inte när kulan tränger in, men spjutet känner man. Ett spjut!
Man räckte kungen ett jaktspjut.
Han lutade sig tillbaka och riktade spjutet mot vildsvinet, som hölls fast av de båda hundarna. Men då det fick se den lysande spjutspetsen gjorde det en rörelse åt sidan, så att vapnet i stället för att intränga i dess bog gled över dess rygg mot en klippa, invid vilken djuret sökt stöd.
— Tusan djävlar! ropade konungen, jag missade! Ett spjut! Ett spjut!
Därmed kastade han ifrån sig det nu obrukbara jaktspjutet. En jägare närmade sig för att lämna honom ett annat.
