Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/42

Den här sidan har korrekturlästs

36

min bror Karl att misstänka mina avsikter och framkalla ett moln mellan oss.

— Vi skola återkomma till den saken om en stund. Vad beträffar frågan om jag hyser goda eller onda avsikter gentemot er, vill jag genast låta er själv döma därom.

— Gott, svarade hertigen av Alencon med sin vanliga återhållsamhet. Jag skall höra er, Henrik.

— När jag har talat till punkt, så kommer ni själv att få se vilka mina avsikter äro, ty jag kommer att utan minsta förbehållsamhet och försiktighet göra sådana avslöjanden, att ni sedan endast bara behöver säga ett enda ord för att störta mig.

— Vad skulle det vara? frågade hertigen, som började känna sig helt förbryllad.

— Emellertid, fortfor Henrik, var det inte utan en långvarig tvekan som jag beslöt att tala med er om den sak som fört mig hit, i synnerhet efter det sätt varpå ni slog dövörat till i dag.

— Sannerligen jag vet vad ni talar om, sade hertigen bleknande.

— Min käre svåger, era intressen ligga mig alltför mycket om hjärtat för att jag inte skulle underrätta er om, att hugenotterna ha gjort vissa hänvändelser till mig.

— Hänvändelser, upprepade hertigen, vilka hänvändelser?

— Den ena av dem framfördes av herr de Mouy de Saint-Phale, son till den tappre de Mouy som mördades av Maurevel, ni vet…

— Ja.

— Nåväl, han kom med fara för sitt eget liv hit för att övertyga mig om att jag var en fånge.

— Jaså… och vad svarade ni honom.

— Ni vet ju, min käre svåger, att jag varmt håller av Karl, som har räddat mitt liv, och att änkedrottningen är mig i min egen mors ställe. Jag