tillbakavisade därför alla de erbjudanden han gjorde mig.
— Vad var det för erbjudanden?
— Hugenotterna vilja återupprätta Navarras tron, och som denna tron ju i själva verket tillkommer mig genom arv, erbjödo de mig den.
— Jaså, och herr de Mouy tog emot ert avvisande svar?
— Formellt… Men sedan… fortsatte Henrik.
— Har ni ångrat er?
— Nej, jag har endast tyckt mig märka att herr de Mouy i sitt missnöje över mig vänt sig till annat håll med sina planer.
— Vart då? frågade hertig rån livligt.
— Det vet jag inte. Möjligen till prinsen av Condé.
— Ja, det är nog troligt, instämde hertigen.
— För resten har jag ett osvikligt medel att få reda på vem det är som han valt till överhuvud, sade Henrik.
Hertig Frans blev alldeles askgrå i ansiktet.
— Men nu är det så, återtog Henrik, att hugenotterna äro splittrade sinsemellan. De Mouy är nog både präktig och lojal, men han representerar i alla fall bara hälften av partiet. Och den andra delen därav, som inte alls är att förakta, har inte förlorat hoppet om att kunna sätta på tronen den Henrik av Navarra, som visserligen tvekat i början men som kan ångra sig sedan.
— Verkligen?
— Å, det ser jag dagligen bevis på. Observerade ni vilka det var som bildade den trupp, vilken slöt sig till oss under jakten?
— Ja, det var omvända adelsmän.
— Ni såg anföraren för truppen göra ett tecken åt mig. Kände ni igen honom?
— Ja, vicomte de Turenne.
— Och förstod ni vad det var de ville mig?
