38
— Ja, de föreslogo er att fly.
— I så fall, fortfor Henrik, måste det väl vara klart för er, att det finns ett annat parti, som vill någonting annat än herr de Mouy. Och det partiet är mycket mäktigt, skall jag säga er. Därför måste de båda partierna förenas, om man vill lyckas. Sammansvärjningen går framåt, trupperna äro bestämda och man väntar bara på en signal. I denna svåra situation, som kräver ett raskt beslut av mig har jag vacklat mellan två vägar. Jag skall framlägga dem för er som för en vän.
— Säg hellre: som för en bror.
— Nåväl då, som för en bror, upprepade Henrik.
— Tala då, jag är idel öra.
— Först vill jag förklara för er mitt själstillstånd, min käre Frans. Jag hyser ingen önskan, ingen ärelystnad, och jag har ingen som helst förmåga. Jag är en adelsman från landet, fattig, sinnlig och utan stora pretentioner. Konspiratörens yrke är för mig förenat med allt för många obehag för att jag skulle kunna underkasta mig dem ens för hoppet om en kungakrona.
— Åh, min svåger, invände hertig Frans, ni gör er själv orätt.
— Det är i alla fall så som jag säger, återtog Henrik, och om jag trodde mig äga en verklig vän, skulle jag åt honom avstå den makt och myndighet som man vill ge mig i det parti som fäst sig vid mig. Men, tillade han med en suck, jag har ingen.
— Kanhända ändå. Ni misstar er helt säkert.
— Nej, ventre-saint-gris! utropade Henrik. Med undantag av er, min svåger, vet jag ingen som är fäst vid mig. Och därför, hellre än att lämna fritt spelrum åt en konspiration, som kanske skulle bli till fördel åt någon ovärdig… så tror jag verkligen att jag föredrar att underrätta kungen om vad som
