försiggår. Jag vill inte nämna några namn eller orter eller data, men jag kan förebygga en katastrof.
— Herregud, utropade hertigen, som inte kunde dölja sin förskräckelse, vad är det ni säger!… Ni som varit partiets enda hopp efter amiralens död, ni, en omvänd katolik, dåligt omvänd, efter vad man trodde åtminstone, ni skulle sätta kniven på strupen på era egna. Henrik, Henrik, vit ni inte att om ni gör så, då utlämnar ni alla rikets kalvinister till en andra bartolomeinatt? Vet ni inte att Katarina bara väntar på ett dylikt tillfälle att göra slut på alla dem som överlevde den första?
Darrande, bleknande och rodnande om vartannat tryckte hertigen Henriks hand för att bönfalla honom att avstå från ett så fördärvbringande beslut.
— Vad nu? sade Henrik med förträffligt spelad förvåning, tror ni verkligen att det skulle föra med sig så många olyckor? Om jag finge konungens ord, så skulle jag väl i alla fall kunna skydda de oförsiktiga.
— Kung Karl IX:s ord! Hade inte amiralen det? Hade inte Teligny det? Hade inte ni själv det? Hör på, Henrik, det är jag som säger det, bringa inte fördärv över dem, och inte bara över dem utan även över alla som direkt eller indirekt haft förbindelser med dem.
Henrik låtsades tänka efter ett ögonblick.
— Om jag hade varit en furste av betydenhet vid hovet, sade han, skulle jag ha handlat annorlunda. Om jag till exempel hade varit i ert ställe, en prins av blodet, en arvinge till kronan, efter allt att döma…
Hertigen skakade ironiskt på huvudet.
— I mitt ställe, upprepade han, vad skulle ni göra?
— I ert ställe svarade Henrik, skulle jag ställa mig i spetsen för rörelsen och leda den. Då skulle
