42
— Ni avstår således verkligen, Henrik?
— Det har jag sagt till de Mouy och jag upprepar det för er.
— Men under sådana omständigheter, min käre svåger, så nöjer man sig inte med att säga det, man bevisar det.
Henrik drog ett andetag som en brottare, vilken känner sin motståndares ben ge vika.
— Jag skall bevisa det, sade han, och det redan i kväll. Klockan nio skall listan på ledarna och planen vara er tillhanda.
Hertigen fattade Henriks hand och tryckte den hårt mellan sina.
I samma ögonblick inträdde Katarina, som vanligt utan att först låta anmäla sig.
— Sannerligen, sade hon, det kan man kalla vänskap och broderskap.
— Jag hoppas det, ers majestät, sade Henrik lugnt medan hertigen bleknade av ångest.
Därpå drog han sig tillbaka några steg för att ge Katarina tillfälle att tala med sin son.
Änkedrottningen tog upp ur sin väska ett synnerligen vackert smycke.
— Jag har nyss fått det här spännet frå Florens, sade hon, och jag vill ge er det till ert värjgehäng.
Därpå tillade hon med låg röst:
— Om ni hör något buller i kväll hos er käre svåger Henrik, så rör er inte ur fläcken.
Frans tryckte sin mors hand och sade:
— Tillåter ni mig att visa honom den vackra gåvan?
— Gör ännu mer, ge honom den i ert och mitt namn, ty jag har beställt en till för hans räkning.
— Hör ni, Henrik, sade hertigen av Alencon, min goda mor har förärat mig det här smycket och för-
