dubblat dess värde genom att ge mig tillåtelse att ge det åt er.
Henrik uttömde sig i beröm över det vackra smycket och utbredde sig i tacksägelser.
När han hunnit ge uttryck åt allt, sade Katarina:
— Min son, jag mår inte riktigt bra, och jag tänker lägga mig till sängs. Karl är mycket utmattad efter sitt fall och kommer att göra detsamma. Vi få därför supera var och en hos sig i kväll. Men det var sant, Henrik, jag glömde att göra er en komplimang för ert mod och er raskhet. Ni har räddat er konung och er svåger, och ni kommer att bli belönad.
— Det är jag redan, ers majestät, svarade Henrik och bugade sig.
— Genom känslan av att ni gjort er plikt, menar ni, sade Katarina. Men det är inte nog, och var säker på att Karl och jag skola tänka ut något att ge er i gengäld.
— Allt som kommer från er och min gode svåger är mig välkommet, ers majestät.
Därmed bugade sig Henrik och avlägsnade sig.
— Så där ja, min käre Frans, tänkte Henrik, när han blev ensam, nu är jag då säker på att inte behöva ge mig i väg ensam. Förut hade sammansvärjningen bara ett hjärta, nu har den också ett huvud, och det bästa är att detta huvud betryggar mitt huvud. Men det är bäst att vara på sin vakt, Katarina har förärat mig en gåva, Katarina lovar mig en belöning. Det måste ligga något djävulskap under detta. Jag skall tala med Margareta i kväll.
