Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/50

Den här sidan har korrekturlästs

44


XXXIV.
KUNG KARL IX:s TACKSAMHET.

Maurevel hade tillbragt en del av dagen i kungens vapensal. När Katarina sedan såg jaktföljet komma hem igen, hade hon låtit honom ta plats i hennes bönrum tillsammans med de medhjälpare, som han sammankallat.

Karl IX hade av sin amma blivit underrättad om att han fanns där. Hon hade nämligen upplyst honom om att en man hade tillbragt en del av dagen i hans rum. I början hade han blivit ond över att man tillät sig att föra in en främling till honom. Men så hade amman sagt honom, att det var samme man, som hon själv hade fått befallning att föra till honom. Då förstod kungen att det var Maurevel, och då han erinrade sig den arresteringsorder hans mor avtvungit honom på morgonen förstod han alltsammans.

— Åhå, mumlade han för sig själv… samma dag som han räddat mitt liv. Ögonblicket är illa valt.

Följaktligen tog han några steg för att gå ned till sin mor, men så hejdade han sig.

— Guds död! mumlade han. Om jag talar med henne om saken blir det ett pratande utan all ände. Det är bättre att vi handla var och en på sitt håll.

— Amma, sade han högt, stäng dörrarna och underrätta drottning Elisabet om att jag är en smula svag efter mitt fall och att jag därför kommer att sova ensam i natt.

När klockan blev nio tog han sin hatt och gick ut genom en lönndörr i panelningen, som inte ens Katarina hade reda på.

Han begav sig raka vägen till Henriks rum. Denne hade emellertid endast varit inne hos sig en kort